Hur mår du?
Visst är det svårt att lämna honom, när det känns som att han är den enda du har?
Hur många gånger har du inte fått säga ifrån?
”Nu är det nog! Lämna mig ifred!”
Men på något konstigt sätt hamnar du där mellan hans lakan, som den lilla skeden, med din rygg tätt intill hans bröstkorg.
Visst känns det tryggt?
Om än, bara för en liten stund.
Tänker du tillbaka på alla goda minnen?
Om du tänker efter noga, var dom verkligen så många?
Uppmärksammade han dig på julen?
På alla hjärtans dag?
Eller kan det vara så att på självaste födelsedagen din, blev du kallad för fula glåpord?
Du som har stått framför spisen halva dagen, och dessutom bakat tårta?
Som han för den delen inte ville smaka utav.
Tänker du tillbaka på alla äventyr?
Dom planerade resorna, middagarna med vännerna, utekvällarna, hotellnätterna med spa.
Dom som inte blev av…
Hur kan du känna dig så trygg där bland hans lakan, när du har gråtit mer än du skrattat?
Hur kan det kännas så fridfullt med hans armar runt din kropp, när han bara för någon dag sen fick ett plötsligt och ilsket utbrott på dig?
Å där stod du upp, i bara underkläder, när han från ingenstans börjar skrika på dig.
Han ser inte dina tårar som rinner längs dina kinder.
Inte heller ser han din förvirring eller skam.
Men jag ser dig.
Ta på dig kläderna.
Väntar du på en ursäkt?
Väntar du på lovord?
Väntar du på förändring?
Väntar du på att bli den första personen han litar på?
Du kommer få vänta.
Du kommer få usla och tröttsamma undanflykter, som förklarar varför han är som han är, och varför du är som du är.
Som om det vore okej att behandla andra illa för det.
Han kommer aldrig någonsin lita på dig.
Ryktena som han startat om dig, kommer bli hans sanning, och spåtanterna han ringer om vartannat, har mer värde än dina ord.
Ja, men du vet. Dom han ringt för 19kr/minuten, för att sia om eran framtid?
Känns det som att du har gett bort dig själv?
För att han älskade att se dig skör, och du tillät dig själv att öppna upp.
Fick han dig att berätta exakt alla dina tankar?
Lite som filmen ”Vuxna människor”, där man får höra dom tankar man aldrig säger.
Så fort du zoomade ut, eller hamnade i egna tankar, uppstod det tjafs då?
För att han tog det som ett ”förändrat” beteende hos dig?
Kommer du på dig själv med att läsa helt vanliga sms högt, bland andra? Eller har det rentav blivit en vana?
Under en tid blev det en trygghet att göra så.
För om du var helt tyst blev det misstänksamt, och kvällen kunde sluta med din mobiltelefon i hans hand.
Jag vet att du inte har någonting att dölja på din telefon.
Du försöker inte lura någon.
Men i hans huvud så gör du det. Dagligen.
Visst tar det energi ifrån dig, att ständigt behöva bevisa din oskyldighet?
Visst tar det energi ifrån dig, att inte bli trodd, trots dina bevis?
Jag undrar hur mycket energi det tar, att alltid vara så fokuserad på en annan människa, och så lite på sig själv?
Känner du tomheten?
Där sitter du, alldeles ensam med dina tankar.
Ingen som längre är och gräver i ditt huvud.
Tystnaden.
Visst känns det annorlunda?
Nästan lite jobbigt, va?
Inget kaos idag heller.
Bara ett lugn.
Men är det verkligen så lugnt inom dig?
Jag tror inte det.
Han var som gubben i lådan.
Du kunde vakna mitt i natten så var han plötsligt där.
Eller när du kom ut från affären, så satt han i sin bil på parkeringen, bredvid din.
Om du öppnade ytterdörren på jobbet, så körde han förbi och vinkade till dig.
Nu ser du honom inte mer.
Dörren är låst.
Telefonen är tyst.
Kanske har du hunnit blockera honom på en del appar.
Men han hade önskat om att få vara den som blockerade först.
Det är så han gör.
Det är så han känner makt.
Löjligt va?
Men på det sättet kan han häva blockeringen tillfälligt utan att du ens märker något. Bara för att snoka lite grann. Hålla koll.
Så var glad att du hann först.
Känner du dig lurad?
För att han, redan från dag 1, uttryckte sin oro, om att du skulle blåsa honom?
Vilket ledde till att du dagligen kämpade med att försöka vinna hans förtroende?
Men som slutade med att det var han som blåste dig?
Universum har ett konstigt sätt att visa oss saker på.
Men dom hårda smällarna kommer när vi gång på gång varit blinda för varningarna mitt framför oss.
Känner du dig lurad av hans skådespel?
Att han fick dig att tro, att han var god och genuin?
Att han var rak och ärlig?
Att hans kärlek var sann och ren?
Hans brist på empati?
Anklagar du dig själv?
Gör inte det.
Jag antar det finns många som gör det.
Förändrar bilden av sig själv.
Här ligger min styrka.
Jag vet att jag varit god och genuin.
Jag vet att det inte är mitt fel.
Men ändå gör det så jävla ont.
Hur överlever du dagarna?
Får du hjälp?
Har du någon att prata med?
Någon som torkar dina tårar?
Hur får du ut skiten från din kropp?
Jag skriver brev till dig.
Det är min överlevnad.
Tack shawty.
Victoria 
Lämna en kommentar