Har du eldat upp alla minnen nu?
Eller ligger dom kvar som ett skavsår?
Får du sova om nätterna?
Eller vaknar du fortfarande av panik och slår i täcket?
Drömmer du ännu om fångenskap?
Att vara fast i ditt egna huvud?
Har du tagit dig vidare?
Träffat någon ny?
Eller drar du dig undan om han visar för mycket intresse?
För att du känner dig jagad?
Kan din kropp skilja på ett sunt och osunt jagande?
Eller triggar det dig att springa iväg?
Kanske har du hittat någon tålmodig man?
Som förstår dig, när du vaknar om nätterna och slår i hans täcke?
Tittar du oroligt omkring dig än?
Känner du dig bevakad?
Vågar du prata i telefonen hemma?
Eller inbillar du dig än för att vara avlyssnad?
Hur många gånger har du känt på dörrhandtaget idag?
Visst låste du, sist du kollade?
Har du fått veta om sakerna han inte ville berätta?
Sanningar om alla hans lögner och svek?
Eller har du bara släppt det?
Stelnar du till när telefonen plingar flera gånger på rad?
Blir du stressad?
Känns det som en attack?
Ställer du fortfarande in udda siffror på värmen i bilen?
För att han alltid var tvungen att ha jämna siffror, så måste du ändra till motsatsen?
Eller bryr du dig inte längre?
Har du sett honom något?
Blir din kropp som spagetti?
Blir du frånkopplad?
Eller känner du ingenting längre?
Pratar du omedvetet i detaljer?
Känner du känslan och behovet av att förklara dig?
Känner du rädslan av att inte bli trodd?
Eller har du trygga människor i din omgivning?
Har du tagit hand om ditt hus?
Färdigställt hans påbörjade projekt?
Återställt alla hans skruvhål, för att slippa se honom i väggarna?
Har du röjt bort honom helt nu?
Eller hänger hans shorts kvar på kroken?
Har du fått den hjälp du behöver?
Tog du emot den medicin läkarna föreslog?
Eller tillät du dig själv att känna exakt allt du kände?
”Springa in i stormen”, som du själv sa?
Har du återkopplat till dina vänner?
När senast var du och hälsade på en vän?
Bearbetar du ännu allt som har hänt?
Eller har du fått smaka på friheten?
Hur känns livslusten?
Känner du rädsla?
Får du skratta?
Vågar du hoppas?
Har du funnit styrka?
Eller känns allt som ett brinnande skavsår?

Lämna en kommentar