Jag har sökt hjälp. Har du det?
Eller gör du som strutsen? Huvudet ner i sanden?
Har du något samvete?
Alla andra som du valde mellan oss.. Dom sveken må vara, och dom kommer jag helas ifrån.
Men att du samtidigt behandlade mig illa, för att lätta på din egna ångest, för att dölja dina handlingar, och för att slippa stå till svars.
Det är någonting annat.

När allt var harmoni, och när livet kändes som bäst, kom ångesten som ett brev på posten. Du förtjänade inte mig.
Det var lättare att skyffla mig undan, behandla mig illa, och bara hoppas på att jag ska lämna dig.
Stannar jag kvar får jag skylla mig själv.
Du kunde inte lämna mig. Även om du ibland ville det.
Du kunde inte behandla mig väl, men inte heller lämna mig ifred.

Alla dina lögner du drog.
Till mig.
Till dom.
..Och alla andra.
Jag har hört det mesta.

Hur kan man tala så illa om personen man sägs älska?
Hur kan man gång på gång, svika och såra personen man sägs älska?
Hur kan man förnedra personen man sägs älska, så hårt att tårarna flödar, utan att bry sig?

Jag borde inte känna dom känslorna jag känner.
Det är så snedvridet allting.
Jag borde inte bry mig om dig.
Men jag gör det.
På håll.

Jag sa till dig, vad jag ansåg som nödvändigt, för att du skulle släppa taget om mig.
Du svalde allt.
För att sedan spy döjda över mig.
(Betyder någonting gammalt som inte ens kossorna vill äta)

Varje dag är en ny dag.
Fyllda med begravningar.
Snart har vi bara minnesstunderna kvar.