---

Du påstod ofta att jag ljög för dig.
Jag var inte sanningsenlig.
Att det jag berättade för dig, aldrig lät likadant.
Det kunde tillkomma en detalj.
Jag kunde missa en detalj.
Du analyserade mina ögon.
Tittade jag uppåt mot vänster?
Eller uppåt åt höger?
Flackar jag med blicken?
Dina allvarliga utfrågningar om saker jag inte förstod.
Det gjorde mig osäker.
Osäker på mig själv.
Du kunde låta så övertygande ibland.
Du ställde frågor för att testa mina svar.
”Fel svar”, kunde du skrika på mig.
Jag skyllde alltid på min glömska.
Men jag förstår nu att det inte var glömska.
Det var en konstant känsla av förvirring.

Vi satt i min L200, och du öppnade facket mellan sätena.
Du tog upp en toalettrulle där hälften av pappret var borta, och frågade mig,
”När kom den här rullen hit?”
”Ja, inte vet jag. Den har legat där länge. Kanske att jag tog ut den när jag och Kelly var och plockade svamp..”, svarade jag.
”Jag vet exakt när jag senast tittade i lådan, och då var inte rullen här! Du har använt den andra rullen som ligger där nere på dörren!”
”Hur fan ska jag minnas när jag tog ut en toalettrulle till bilen? Det är inget jag medvetet går och tänker på, men förmodligen så kände jag väl att jag behövde papper, och som du kan se på färgen av rullen, så ser du att den är gammal!”

Du klagade på ständigt höga kortisolnivåer.
Att jag var orsaken till det.
Det var så mycket fel på mig.
Som orsakade dig så mycket ont.
Men likt historien om toalettrullen, och många andra historier, så höjer du dina kortisolnivåer helt på egen hand, genom de tankar du väljer att lyssna på.

Ska vi ta en historia till?

Inte ikväll.
Mina egna kortisolnivåer har varit förhöjda konstant sedan den dagen vi sist pratade med varandra.
På min systers födelsedag.
Jag bad dig dra åt helvete, och bad dig aldrig mer försöka kontakta mig igen.

---

Att försöka bena ut vad som var på riktigt, och vad som inte var.
Jag gav så mycket utav mig själv, men som aldrig kunde bli bra nog.

Du påstod att jag tog allting så mycket lättare än vad du gjorde.
När alla runt omkring mig började visa sitt missnöje över våran relation, så var det hem till dig jag åkte.
När alla slutade prata med mig, så var du den enda jag ville prata med.
Du var den enda jag ringde till.
När jag gjorde mig ovän med hela släkten, så tänkte jag,
”Vi mot världen”.
När jag kände mig ensam i allt elände, så var det din trygghet jag sökte.
Jag nästan skäms.
Över vad jag var kapabel till att göra för dig.
För kärleken.

---

Jag står och svär åt de frysta hamburgarna, som klibbat ihop under bilresan till din stuga. Jag står med kniven och försöker dela på dom.
Kvällen innan slutar jag tvärt att dricka, och du frågar,
”Vad hände? Vill du inte dricka mer?”
”Jag är bara trött, och blev plötsligt hängig”

När jag vänder mig från diskbänken så känner jag hur blöt jag är under tröjan, och när jag öppnar upp kläderna så sipprar det blod ut från min mage.
Jag har blött ned alla kläder, och du ger mig dina byxor att ta på mig. Jag ser paniken och rädslan i dina ögon medans du springer och hämtar handdukar för att stoppa blödningen.

Du kör mig till akuten i Gällivare.
Jag minns att väntrummet var fullt.
Någon satt där med ett brutet ben, och jag skämdes så för att jag fick gå före alla andra.
Med en sänka över 200, blev jag kvar och inlagd hela påskhelgen.
Du var så fin mot mig.
Jag var så skör.
Du tog hand om mig.

Hur du senare ordnade sängen som en liten ”buffé”, med bandage, tejp, sax, sårvätska, bomullstussar, pincett, nitrilhandskar..
Hur du tänkte på din hygien innan du skulle rengöra mitt sår.
Hur du tog dig an denna uppgift på högsta allvar.
Hur nöjd du såg ut när bandaget täckte alla mina veck i huden.
Ditt leende när du strök din hand över min mage.

Det här kommer kanske låta konstigt.
Men det roligaste minnet jag har, är när jag sitter i min rullstol i ett hyfsat fullt väntrum, med ett dränage från magen, och försöker göra coola tricks med rullstolen..
Jag försöker imponera, vara rolig, och tycker jag är skitrolig, och så jävla obrydd i alla andra.
Jag skrattar.
Jag ser att du ler.
Du tar fram kameran försiktigt och filmar några sekunder, utan att jag ser.
Jag ser att du skäms.
Men du tycker jag är rolig.
Men du bryr dig så mycket mer, om vad alla andra eventuellt skulle tänka.
Du ställde dig upp, vände rullstolen åt korrekt håll, och bromsade fast hjulen för mig.
Jag kanske var barnslig.
Men det var kul.

Kanske var det verkligheten som knackade på dörren.
Det här var bara livet som hände.

Men där och då, så trodde jag att vi skulle skapa många fler roliga minnen..

---