Du sa så många gånger,
”Jag tror vi båda kommer lära oss någonting utav det här”
”Vi kanske bara inte vet just nu vad det är”, svarade jag.

Men jag vet nu. Jag har vetat ett tag.
Du har fått lära dig hur det känns att bli älskad på ett sunt sätt.
Genuin kärlek.
Hur det känns att ha någon bredvid dig, som skulle stå stadigt kvar, i vilken storm som helst.
Någon som såg dina brister, skavanker och fighter, men som också kunde se igenom allt det onda och tro på det goda.

Någon som trodde på dig.
Någon som ville dig väl.
Någon som brydde sig på djupet.
Någon som inte dömde dig.
Någon du kunde anförtro dig till.
Någon som kämpade för dig.
Någon som skulle göra allt för dig.
Någon som kunde förstå dig.
Någon som alltid tog dig i försvar, oavsett vad.

Jag ångrar inte min kärlek till dig.
Jag kan inte bara rycka undan någonting jag har gett.
För det skulle betyda att allting bara var till låns.
Jag tänker också att det var en tidsperiod, då du behövde den.
Min kärlek.
Men om du förtjänade den?
Nä.

Jag antar jag är så odramatisk och obrydd, att jag blev tråkig.
Om ingen skapar den drama man är van vid, så skapar man den själv.

Men vi alla är våra egna regissörer här i livet.
Vi skriver våran historia, vi skriver kapitel efter kapitel, och vi kan ibland börja på tomma blad.

Det är aldrig försent att förändra sitt innehåll.
Men att bara läsa gamla kapitel om och om igen, förändrar ingenting.

Det är dags att börja skriva nu.