---

Mina nätter dom känns långa,
Sömnen jag ej kan fånga.

Jag tänker på dig ofta,
Å hur du brukade dofta.

Jag har varit vaken i fyra nätter,
Helvetet bara fortsätter.

Jag vaknar ofta i panik,
Men utan dramatik.

Hur kunde jag älska dig så mycke?
När jag bara var ett kalhygge?

Av din kärlek jag blev förgiftad,
Jag kände mig bortskickad.

Du har sugit lusten ur mitt liv,
Vart fan är mitt driv?

Du kan bryta mina ben,
Men själen är som sten.

Du kunde inte lämna mig ifred,
Men ett hårt tag om min handled,
Blev ett långsamt avsked.

Jag önskade om att få bli din sista,
Men du hade så många andra på din lista.

Du pratade om frieri,
Vilket slöseri.

Du gav mig några smulor bröd,
När jag kände mig död.
När du åter gett mig hopp,
Slutar allt i en flopp.

Vi skapade ett liv ihop,
Barn, rop och dop.
Gravid i nutid,
Död i förtid.
En sorg jag ensam fick bära,
Medans du kära med nära.

Du skulle mig jaga,
Men också bedraga,
Utan att ansvara.

Även om du kunde kännas som en anstalt,
Med hög sockerhalt,
Så tyckte ja om dig trots allt.

Kanske du behöver en husfru,
Någon som kan laga ragu.
Någon som hon dresserar,
Utan att du blockerar,
Kanske de fungerar?

Jag orkade inte vara din mamma,
Nu får nån annan säga jävlar-anamma.

Jag är äntligen trött,
Jag har förblött och självdött.

Vi vandrar nu vidare och kanske friare,
Vem hade trott jag skulle bli en skrivare?

---