Våra själar är för stora för detta utrymme. Vi längtar efter någonting nytt. Någonting större. Någonting spännande. Någonting givande och meningsfullt. Vi längtar oss härifrån. Där möjligheterna är större än en omöjlighet.

Vi skrattar åt hur likvärdigt vi båda tänker. Alltid lite längre. Alltid lite djupare. Och hur frustrerande det ibland kan kännas att prata eller höra någon prata så trångsynt och kort. Men vi kom också fram till att många gör det helt omedvetet. Det tar bara slut där. Vid nästippen. Ingen längre fundering efteråt. Det bara är så.

Jag har aldrig funderat på livet i sin helhet, så mycket som på dom senaste veckorna. Jag har hållit mig för mig själv, så mycket som möjligt, ensam med mitt huvud och mina tankar. För att ta reda på vad jag vill med detta liv. Jag har varit sparsam med min kommunikation, av rädsla för att få ovälkomna råd, eller synpunkter som eventuellt skulle påverka mig. Jag tog tillslut fingrarna ur röven tidigare i veckan, och åkte hem till mina föräldrar.

Det är mycket jag skulle vilja berätta, men som jag inte kan. Av flera anledningar. Just nu..

Tid.. Du är dig inte lik..