Jag känner mig trött..

Reportern tyckte jag såg ledsen ut..

Jag kände mig inte ledsen förrän han sa ”Jag ser igenom hela dig, Victoria”. Eller jag kände mig inte ledsen förrän jag märkte att mina ögon började vattnas efter att han sa så.

Jag känner ingenting. Varken upp eller ned. Så har det varit ett bra tag nu. Men uppenbarligen så känner jag saker som jag inte vill ta på. Jag kanske känner för mycket om allt, att min kropp går till försvar genom att ingenting alls känna. Men vad vet jag..

Jag har beställt nya klänningar som kommer imorgon. Jag har blivit bjuden på 30, 40 och 50 års fester. Alla i maj månad. Sen ska hela personalstyrkan på fest i början av juni.

Jag sövdes ned ännu en gång igår, och nu är mina tre magsår behandlade och borta. Det fanns inte heller några fler sår längre ned. Och om dom någon gång funnits, så är dom iaf borta nu. Det borde vara en bra och glad nyhet, men jag kan ändå inte riktigt glädjas av det.

Alla helger framöver borde också glädja mig. Men dom gör inte det. Jag kommer självklart göra mitt bästa för att alla festligheter blir roliga. Men just idag vill jag inte tänka någonting om framtiden. Om än det är de enda jag faktiskt tänker på.. Framtiden.