Hon kommer från ställen
Där tiden har slutat passera
Där morgonen sjunker I havet
Och skymningen gryr

Hon får dig att lova
Vad du lovat att aldrig riskera

Hon är överallt
Där du stannar och dit du flyr

Hon kommer från främmande vidder
Där havet är land och land hav
Där vindarna brusar
Och forsarna susar
Och skatorna ger sig av

Hon är eldfast och stark
Hon är sårbar och öm

Hon kommer från främmande vidder
Hon stannar hos dig som en dröm
Hon vänder sig om när du vunnit
Och solar I glansen
Och hon äger styrkan
Du alltid trodde var din

När tystnaden dånar som oljud
Och stramar kring halsen
När rimfrosten glittrar
Då står hon vid dörren och vill in

Och hon kommer från främmande vidder
Där stormen är lä och lä storm
Där svart är vitt
Där mitt är ditt
Där det tydliga mist sin form

Hon gör silver av damm
Hon gör honung av salt

Hon kommer från främmande vidder
Där ingenting blir allt
Hon kommer från ställen
Där de starkaste spjärn bara slinter

Hon vandrar längs krokiga vägar
Hon själv trampat opp
Hon är orörd av lagar och regler
Av sommar och vinter
Hon ler emot dig
Just innan solen går upp

Hon kommer från främmande vidder
Där dom fattiga ruvar på guld
Där svaret är frågan
Där gnistan är lågan
Och dygd är detsamma som skuld
Du vill ta henne med
Hon ska se vad du kan
Men hon kommer från främmande vidder
Dit du reser men aldrig når fram

♥️

Jag var bara två år gammal, när vi vandrade från Njunjes till närmsta stf stuga för att möta farfar som inte kommit hem den tid han lovat.

Farmor berättade för mig hur trött jag var när vi väl mötte farfar efter stigen, och fick rida på hans axlar tillbaka hem till Njunjes igen.

Jag ser kortet som farmor tagit framför mig. På något sätt känns det som om jag kommer ihåg det här. Eller så är det bara hjärnan som lurar mig, efter att ha fått det återberättat för mig så många gånger..

Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte är pappas lilla flicka.

Men det har jag varit hela mitt liv..

Jag har aldrig gått på dagis, och aldrig haft ett barnkalas. För varje sommar spenderade jag med farmor och farfar i fjälls. Pappa flög med oss upp i helikoptern, stannade en eller max två nätter, och därefter åkte han hem igen. Jag var så liten. Det var livets första och riktiga smärta. När pappa åkte hem. Jag slutade aldrig att gråta. Kändes det som. Men farmor hade sina knep efter si sådär tre dagar..

Hon tog sig an ett moderskap… Hon tog på sig en stor roll, och gjorde det så jävla bra.

Man kan tänka på sin uppväxt och fundera, vad kommer jag ihåg från skoltiden? Vad lärde jag mig som jag minns idag? -Ingenting av värde. Vad kommer jag ihåg som mina föräldrar har lärt mig? -Min pappa sa att man bara kunde räkna sina riktiga vänner på en hand. Vad kommer jag ihåg från min uppväxt tillsammans med mina farföräldrar? -Det mesta.

Jag och min bror gick halvvägs upp för Njunjesberget, helt själva. Det finns flera saker som är rätt sjuka när jag tänker efter. För det första.. Hur kunde vi få tillåtelse att vandra helt själva utan en vuxen? Tänk om vi möter en björn? Eller en älg? Och för det andra… Hur fanken kunde vi hitta vägen helt utan stigar, bland allt höggräs och bäckar?

Farmor var trygg i Njunjes. Hon kunde alla ospårade vägar och även stigarna som älgarna vandrat upp.. Om vi någonsin kände oss vilsen, så följ bäcken. Om vi inte ser den, så lyssna.

Vi kommer upp på en av de större sandåsarna, mitt i berget. Bakom alla risbuskar så ser jag sådana fina gula blommor, jag aldrig någonsin sett förut. Jag säger till min bror att jag ska plocka en bukett till farmor, och det jag gör.

Någon timme senare är vi tillbaka i stugan igen, och jag kommer gladeligen in med buketten och skall överlämna den, varpå farmor utbrister ”Nej men herregud Victoria!! Det där är fridlysta orkidéer!! Dom får man inte plocka!!”

Hon kunde allt om blommor och växter. Hon kunde allt om fåglar. Vi fick lära oss vilka blommor som var giftiga. Den nordiska stormhatten kunde ta våra liv. Hon satt med kikaren och tittade ut genom fönstret och förklarade ”Domherren har en mörk röd färg. Honans mage är ljusare”. ”Svalorna som bygger sina bon i huset, reser väldigt långt på vintern. Dom flyger till Afrika. Men sen kommer dom tillbaka till Njunjes”.

Farmor lärde mig att fiska. För att öva på att kasta med spö, så satt hon ett flöte på linan, och sen fick jag gå runt på vallen och kasta..

Farmor lärde mig mycket om mat. Det började med att jag tog ut grytor, fyllde dom med vatten, och sen gick jag på vallen och plockade blommor och allt möjligt för att fylla mina grytor. För att sedan hjälpa henne i köket att röra i dom riktiga pannorna. Många år senare fick hon komma på restaurangen och hjälpa mig och Mia med vissa maträtter. Som ärtsoppa t.ex. Eller som när jag skulle grava fisk för första gången. Det jobbet gjorde hon. Andra gången gjorde jag det själv med vägledning över telefon.

Jag var så liten… Men jag kommer ihåg så mycket.

Vi träffade prästen igår. Hon och pappa pratade om hennes tid som kock, eller kokerska som det hette då, och under vilka årtal det var.. Genast kom jag på att jag har två kort på mitt kontor, som hänger på väggen, och gick för att hämta dom. Bilderna var tagna år -67. Prästen tittar på bilderna och sedan på mig och säger ”Här var ni väldigt lika varandra ni två”. Jag sa ”Ja, Holmbomarna efter tarradalen har ett unikt utseende som går i generationer, och jag ser även att min äldsta dotter har det”.

Jag är glad att det finns så mycket hon lämnat över tills oss andra. Men jag är så ledsen att allting har nått sitt slut.

Vår älskade farmor och mamma ♥️

Om det finns ett liv efter döden, så hoppas jag att du hör mig.

Sorgen är total. Jag hade kunnat leva med vilken hemsk sjukdom som helst, bara du kommer tillbaka till Lilla Vicke Vire 😪🥀🕊️💔

---

---