---

Det handlar inte bara om kärleksrelationer.. Det handlar även om vänskap- och familjerelationer..

Det är frustrerande när andra inte kan se det jag ser.

Det är en frustrerande känsla, att veta det jag vet, att se det jag ser, och viljan att försöka få andra att se det jag ser.

Det är som att jag hoppar mellan två olika världar.

Den värld där de flesta befinner sig i. Den värld jag en gång i tiden trodde var den enda som fanns. Den värld vi blev uppfostrade i att finnas.

..Och sen den värld jag vaknade upp till, på intensiven efter att ha varit medvetslös två dygn och var nära på att förlora livet..

Det är en fin värld jag fick komma till. Brukar ofta tänka ”Måste man nästan ha dött för att få komma hit?” ”Var jag tvungen att få känna det på riktigt, hur det hade kunnat sluta?” ”Var jag tvungen att få känna, hur mina två små barn blev en förälder kort? Var jag tvungen att få känna hur oroliga alla blev, och hur ledsna dom skulle ha blivit om jag dog? Var jag tvungen att få höra hur läkaren, med tårar i halsen, säger ”Nu dör hon! Nu förlorar vi henne!””

Det förändrar saker..

Men jag känner inte så många i den här fina och djupa värld som jag tycker om att vara i..

Det är väl därför jag hoppar emellan, och kanske därför jag ibland hamnar lite fel.

Men jag tänkte i alla fall försöka hålla mig kvar i min värld nu.

Eller min och min… Den kan vara din också. Den är öppen för alla som vågar möta det obekväma.

Det vore fint att ses.

Innan du nästan dör.

---