Jag har länge levt efter meningen och läran om att ”dansa i regnet”. Att vi alla kommer genomlida svårigheter, motgångar, och smärta, men trots det finna något slags ljus i eländet, och bara lära sig leva igenom det.
Jag har genom livet förstått, att genom smärta så blir vi starkare mentalt.
Men vad jag har fått om bakfoten är vilken form av smärta vi pratar om…
Självklart kan vi alla bli starkare av olika saker, och en del kanske tänker på helt andra saker.
Men jag pratar om den fysiska smärtan.. Den fysiska smärtan som en blödning i benet, en stukad arm, eller en förgiftad kropp.
…Och jävlar vad jag har haft ont.
Du måste tänka på andningen, du måste ha tålamod. Du vill inte be om hjälp allra först, för du vill inte verka svag. Du vill inte åka in på akuten direkt, för det finns en risk att läkaren bedömer dig för att inbilla allting, eller i bästa fall, du får en Alvedon och sen blir hemskickad. Du står ut med smärtan. Du försöker andas.
Du hinner inte fundera varför värmen från de nedersta partierna av kroppen förflyttats till hjärtat för att orka pumpa och hålla dig levande, för du har fullt upp med att spy i sängen och på golvet. När du väl tagit dig upp ur sängen så känner du hur det knakar till i ryggen och du tappar allt fotfäste och ramlar ihop på golvet.
Just nu är du så tung, att varken din man eller fru orkar lyfta dig. Ditt huvud är helt klart och med i vad som händer. Men det gör för ont. Din kropp orkar inte bära dig längre.
Så två starka karlar får bära dig in i bilen som tar dig till akuten.. Det fanns ingen styrka alls för att ringa något hjälpsamtal, för att kommunicera .. Du låg i sängen och hyperventilerade, försökte tänka på din andning, försökte hålla din frusna kropp lite varmare, du försökte hela tiden lokalisera smärtan som vandrade upp och ned längs din kropp. Den enda tanken du hann tänka och ville tänka var ”jag vill bara sova så blir allt bra igen”..
På britsen i akutrummet ligger du och vrider dig i smärta och tårar. Ingen position gör mindre ont. Du ser på dataskärmen bredvid dig hur värdena ökar i takt med din andning, och du får ansträngande ut den första meningen ”jag dör nu”..
Någon kommer med en papperspåse och trycker mot din mun, ”andas med motstånd”, och kort därefter blir du medvetslös, och läkaren tror att hon förlorar sin patient.
Smärta.
När allt är ett vakuum och ens medvetande försvunnit, så har man bara en massa historier från andra människor att tillgå.
Varje person som på något sätt var med eller fanns runt omkring berättar en historia. Varenda en var smärtsam att höra.
Att vara huvudperson i historien utan sitt medvetande var och är smärtsamt.
Det är alltid den formen av smärta jag har tänkt på. Den känslomässiga smärtan. Det är alltid den jag har försökt bearbeta.
Aldrig att jag har försökt reflektera över den fysiska smärtan jag fått uppleva genom livet, och hur den har format delar av mig. Man kanske förstår att vissa styrkor har kommit sig till efter en rad händelser och smärta, men jag tror man har tänkt på fel form av smärta…
Fast vad vet jag….
Victoria 
Lämna en kommentar