”Hur ser du på framtiden, Victoria?”

– Jag hör vart du är påväg.. Jag är inte deprimerad. Jag är bara lite trasig. Jag vet att framtiden kommer. Det är bara det att jag inte ser vart den är, eller när den kommer.

”Hur ser din krisplan ut? Har du någon sådan? Vet du vad du ska göra?”

– Jag vet inte om jag förstår frågan..? Vad jag gör? I vilken situation?

”Vad gör du, när du känner att det blir för mycket att bära?”

– Ja.. Jag ringer väl gråtandes till min pappa.. Det är väl det jag gör. Antar att han är min krisplan..

I helgen som var, hade jag fått äran att agera lekledare på en 40-års skiva.
För första gången på väldigt länge, så hade jag riktigt roligt.
Förstå mig rätt nu kära vänner..
Ni har funnits där för mig, ni har lyssnat, ni har peppat, ni har dragit mig ut, ni har dragit mig Norrbotten runt på äventyr, tröstat mig när jag brutit ihop, checkat att jag kommit mig hem säkert, checkat att jag vaknat morgonen därpå.
Vi har skrattat och gjort galna saker.
Vi har haft så roligt!
Jag är så tacksam.
Helt ärligt, med handen på mitt hjärta, så har jag aldrig någonsin känt sådant stort crew av kärlek och stöd.
Ni är bäst!

Men den här festen..
Bara äran att få vara den narren man egentligen är, en hel kväll, med nån promille i blodet..
Att få glädjas av att alla har en rolig och trevlig kväll..
Att få känna igen lite av sitt gamla jag.
Vart har jag gömt mig hela tiden?
Det var med sann glädje jag knatade in på jobbet i måndags.

När arbetsdagen var slut, for jag hem till mina barn och frågade,
”Vart i Thailand ska vi åka? Kan vi iaf bestämma idag, till vilken plats?”
Jag tror Krabi blir våran semester till jul..

Det sista som lämnar kroppen är hoppet, och 60 dagar senare så finns det kvar.