Visst är det lustigt hur saker och känslor man trodde var glömda, kommer tillbaka till liv?
Man vet ju såklart inte att dom är glömda, förrän man blir påmind, och blir man påmind var dom aldrig glömda.
Bara förträngda.

Det här var kring julen, 2022.
Vi ligger ner-mysad i min soffa, när han försiktigt stryker sina fingrar över min panna, näsa, sakta förbi mina ögon, över mina läppar och ner till min haka.

Jag kände någonting ja aldrig varit med om förut.
Något som gick igenom hela min kropp.
Från topp till tå.
Det kändes som en värmevåg, som passerade varenda del av min kropp, i raketfart. Samtidigt som jag fick snabba bildspel i mitt huvud.

Jag slänger mig upp ur soffan, tittar på han med stora ögon och utbrister, ”Vad gör du??”
Han gav mig ett stort charmigt leende.
”Du gjorde såhär med mig förut va? Visst?”
”Kommer du ihåg det?”, frågade han.
”Jag fick just en väldigt lustig flashback”, svarade jag.

Det var screenshots från hela 2007.
Förträngda minnen.
Hur han tittade på mig första gången vi sågs, när jag klev in i hans väns lägenhet.
Hur han ”stal” mig, från hans kompis som var intresserad utav mig.
Han stal mig inte. Men det var så andra såg det.
Jag var lika uppslukad.
Jag fick bilder från hans gamla hus.
En screenshot när han sitter under köksfläkten och röker i sina bagyjeans med benen i kors.
Hur hemligt allting var.
Hur mycket jag egentligen tyckte om honom, redan då, utan att ens yppa det.
Måste säga att mitt 17-18 åriga jag, var betydligt hårdare än vad mitt 34-åriga jag är.
Jag minns hur vi stal hans Audi.
Vi såg det som ett lån, fast utan lov.
Hur vi raggade runt i samhället.
Tankade på macken.
Ändå lite hyfs.
Fast ändå så fel.
Han dyker upp från ingenstans, mitt på gatan, och ser oss i hans bil.
Ingenstans var någonstans.
Vi byter chaufför.
Sen totalkraschar vi bilen i trädet, som än idag är avskalad och sargad.
Jag flög in i sidorutan med mitt huvud, och knäna hade krossat sätet framför mig. Fortfarande, så låter knäna varje gång jag böjer på dom.
Han flyttar.
Vi träffades nån gång efter det.
Jag mindes att jag satt inlåst på en toalett, på T-centralen i Stockholm, när jag ringde honom och grät i luren.
Men jag mindes inte varför jag var ledsen.
Idag vet jag.

Jag frågade honom om jag var den enda tjejen han strykit över ansiktet sådär.
Han sa att jag var den enda, och plötsligt kände man allting så mycket starkare.

Jag var förmodligen inte den enda.

Men det blev våran grej.
..Och varje gång sa jag ”face off”.

17 år senare totalkraschar vi igen. Men jag hade hellre valt trädet.