Hur visar sig riktig kärlek egentligen? I verkligheten?
Jag har tänkt halva morgonen.. Hur visar man kärlek genom handlingar? Hur visar man kärlek utan att säga någonting? Ja, för det är ju helt uppenbart att man kan förmedla sina känslor genom ord, meningar och tal. När jag tänkte på detta i morse, så var min första spontana tanke, att jag själv är bättre på att förmedla mina känslor verbalt, än att visa dom.
Jag tänker att riktig kärlek är lättsam. En lättsamhet som bygger på förståelse. En förståelse för hur en själv är, och en förståelse för hur den andra är. En förståelse av det förflutna, som lett oss till nuet och vilka vi är idag.
En lättsamhet som bygger på trygghet. En trygghet i sig själv, en trygghet hos den andra. En trygghet av att veta vart man kommer ifrån, vart man står, och vart man är på väg.
En lättsamhet som bygger på god kommunikation. En kommunikation där man talar den andra personens språk. Att bli förstådd. Men också att förstå.
En lättsamhet som bygger på tillit. Att våga lita på sig själv. Att våga lita på den andra. Att våga lita på förändringar. Att våga ge delar av sig själv och sitt liv till någon annan. Oavsett tidigare liv. Oavsett bakgrund. Oavsett det förflutna. Vi människor förändras. Det kommer vi alltid att göra. De personer som inte tror på att människan kan förändras, är dom som inte är kapabel till förändring själv. För dessa personer är det ingen lögn när dom säger ”Man kommer alltid vara den man alltid varit”, eller ”Människor förändras aldrig”.. Dom har försökt att förändras. Men inte kunnat. Detta blir deras verklighet, och kan därför bara uttala sig utifrån den. Därefter tänker dom att alla andra i världen måste tänka likadant som dom själv.
Med lättsamhet menar jag inte att man aldrig är oense, har olika åsikter, bråk som kan uppstå, eller tjafs om vart tavlan ska hänga när man flyttar ihop.. Kanske mer hur snabbt man kommer upp igen. En lättsamhet av att känna och veta ”Det här kanske inte blev som vi tänkt oss, men jag vet att vi löser det”
Jag tänker också att riktig kärlek är när man älskar den andra personen för vem de är, vem de var, och vem de kommer att bli.
Jag tänker att riktig kärlek också är ens bästa vän. När någonting roligt har hänt, och man genast vill ringa personen för att berätta det. Eller när någonting kaotiskt eller mindre roligt har skett. Eller att man bara känner för att ventilera till någon. Till någon som bara kan lyssna en liten stund, eller lyckas uppmuntra en. Jag blir lite tårögd nu. Men det är kärlek för mig. Att finnas där. Vara där. Lyssna. Lyfta upp varandra. Bry sig om.
Jag tänker att riktig kärlek är självmedvetenhet. Att reflektera över sina egna handlingar, sina egna brister, och hur dom eventuellt kan ha påverkat den andra negativt. Att kunna be om förlåtelse, oavsett om den blir mottagen eller ej.
Riktig kärlek är att kunna ge någonting, utan att kräva någonting tillbaka.
Riktig kärlek kan visa sig genom ett sms ”Gick resan hem bra?”, ”Har du tagit dig hem?”, ”Sov gott”.
Riktig kärlek är att respektera varandra.
Jag läste någonstans ”Att älska är att känna andras glädje, smärta, och lycka som din egen”.. Hur sant är inte det? Jag brukar säga ”Sann vänskap är när man kan glädjas åt andras lycka”..
Jag tänker att riktig kärlek är någonting man tillsammans vårdar, inte kastar. Allt eftersom månader/år går, så försvinner ny förälskelsen, och vad finns kvar då? Som Chris Rock sa en gång ”Det går väldigt bra att flytta soffan om man är två, men det går jävligt tungt om man är ensam”.
Ärlighet. Det är viktigt. Men om ärligheten, eller ordvalen man väljer, får den andra att gråta, så nej. Om meningen är att formulera sig på ett sådant rått och ärligt sätt, att den andra kan bli sårad, så är det inte kärlek. Men man kan välja sina ord, och förmedla sin ärlighet, på andra sätt. Genom omtanke, förståelse och stöttning.
Fysiskt kontakt ökar oxytocin.
Att ge tid för varandra. Tid tillsammans. Tid till andrum. Tid till en själv. En jävla balans.
Små gester. Att bara göra något för den andra, utan att bli tillfrågad, och utan att kräva någonting tillbaka. Att överraska den andra med något hen skulle uppskatta. Att ta hennes hand ute i vimlet. Att kunna släppa en diskussion som inte är värd något i det långa loppet, även om man anser sig ha rätt. Att låta kärleken övervinna tjurigheten. Att kunna svälja stoltheten. Överdriven ompyssling när man är sjuk. Man kan aldrig säga ”Jag älskar dig” för mycket. Så länge man menar varje ord. Man kan aldrig överösa sin partner med för mycket komplimanger, positiva känslor, eller fina gester. Att verkligen se varandra. Vara uppmärksam. Vara närvarande. Att vara bekväm i varandras sällskap. Hur vi är formade, att kunna göra sig ”löjlig” utan att skämmas, att släppa en fis under täcket, att kunna sjunga med i någon låt, utan att bry sig om hur det låter. Att kunna vara skör och djup. Att våga berätta sina innersta tankar man aldrig delat förut. Att låta den andra få välja vilken film som helst för kvällen, och man själv tittar, fast man är totalt jävla ointresserad. Visa uppskattning och tacksamhet. Att kunna lämna sådant som är gammalt, att inte älta, kunna gå vidare. Släppa saker som egentligen inte betyder någonting. Att kunna skratta hejdlöst. Att uppleva nya saker tillsammans..
Allt är så mycket lättare när det står skrivet, eller är sagt. Jag kan läsa det jag själv skrivit, och se en del saker jag skulle behöva bli bättre på. Jag kan läsa och sakna en del grejer. Jag kan läsa och känna att det här är jag ändå rätt bra på.
Men oavsett hur man väljer att kommunicera, så spelar det ingen roll vad man säger eller vill förmedla, om inte den andra förstår eller är mottaglig.
Victoria 
Lämna en kommentar