---

Varför har vi människor så svårt för att släppa taget om andra? Rädsla? Varför är vi så rädda för att ”förlora”, eller låta någon lämna våra liv?

Varför vill så många hålla fast vid någonting som inte längre finns, eller som inte är bra för en? Rädsla?

Om vi bortser från situationer där barn är inblandade, som kanske gör att de olika tankar och beslut man tar eller inte tar, blir svårare? För den biten och dess funderingar, den förstår vi.

Vi kan inte äga någon annan person. Inte heller hens kärlek. För kärlek kan aldrig ägas. Kärlek är någonting vi är. Av samma anledning kan vi aldrig förlora den, eftersom den aldrig varit vår.

Bilderna vi har i våra huvuden, på personen framför oss, speglas beroende på hur vi själva väljer att se på dom. Hur vi själva väljer att känna för dom. Hur vi själva väljer att tänka om dom.

Men om man skulle bli lämnad av sin vän, eller sitt livs största kärlek, då är det inte ens livs kärlek, inte heller ens bästa vän. För om dom hade varit livets efterrätt, då hade dom funnits kvar.

Det är alltså vår egna kärlek vi håller fast vid. Det är våra känslor som vi känner för personen, som gör det svårt att släppa taget. Bandet som man tror sig finnas mellan en själv och någon annan, blir enkelriktad. Väldigt ofta är det en person som lämnar en, och väldigt ofta är det en person som håller fast. Enkelriktat. Men hur skulle man känna och tänka, ifall man raderade den förskönade bilden i sitt huvud? Om man bara försökte sudda ut sina egna känslor för en liten stund? Är det då man börjar reflektera över hur den andra personen fick en att känna och må? Var det verkligen ömsesidigt? Kanske är det först då, som man inser och förstår att det bara var ens egna kärlek, som gjorde personen så speciell.

Men om det här bandet hade funnits mellan två personer, då hade det varit självaste huvudleden med mötande trafik.

Men om relationen är enkelriktad? En person som vill hålla sig fast i den andra. Den andra har gått vidare. Skulle man verkligen vilja stå på knäna och be den andra om hens kärlek? Skulle man verkligen vilja vara med någon, som inte vill vara med en själv? Eller vara med någon som bara håller fast vid en, tills dom hittat någon annan?

Jag är inte längre rädd för att förlora någon annan människa..

Jag är mer rädd för att förlora mig själv.

Om personen är menad att vara eller finnas i våra liv, så hade dom varit det.

Så där står hen, full med kärlek, till någon som inte vill ha den. Med en rädsla av att förlora någon man älskar. En rädsla baserad på ovisshet, där man funderar hur man ens ska överleva sig själv under den helande tiden. En rädsla av att inte veta när man kommer vara återställd igen. En rädsla av att våga hoppas och tro på kärleken igen. En rädsla av att lära känna nya människor. En rädsla av att börja om från början.

Håll inte fast. Släpp det. Let it go. Detach. Let it be.

Kärlek är inget som kan ägas. Kärlek är någonting vi är.

Tiden bestämmer vilka du möter i livet,
Hjärtat bestämmer vilka du vill ha i livet,
Handlingar bestämmer vilka som får stanna kvar