Glädjedagar går över med smärta.

Det är roligt, trivsamt och glatt.

Sedan tvingas man möta allvaret och livet.

Det där tunga. Det där man gruvar sig för.

Men man gör det ändå. För att man vet, att det skulle komma en dag då man hade ångrat sig.

Jag kom. Vi pratade. Eller var det mest jag som pratade? Förstod du allt jag sa? Kommer du ihåg alla historier?

Även fast jag försökte prata om dom finaste minnena i mitt liv med glädje, och även fast jag kände mig iakttagen, så kunde jag inte hålla mina tårar borta.

Det här var så fruktansvärt smärtsamt.

Det här gör så fruktansvärt ont i min själ.

Min bästa vän.

Jag sa ”Dom finaste och bästa minnena jag har, dom har jag med dig.” ♥️