När man känner sig fast.. Att gå vidare.. Vägen framåt är liksom fri och tom, det är bara att gå. Om man vill. Men man gör inte det. Det kanske finns känslor kvar som spökar i det förflutna. Man kanske vill glömma och släppa det gamla innan man går sin väg.

Många funderar säkert ”men hur lång tid ska det ta egentligen?” -och det är väl därför människor fastnar. Man fastnar i en väntan. En väntan som aldrig tycks komma någonstans.

Men om vi bara accepterar läget.. Om vi bara accepterar att det som har hänt har hänt, och att vi kanske aldrig kommer kunna glömma det som varit. Vi kanske kommer känna saker vi inte längre vill känna. Vi kanske aldrig kommer glömma människor som en gång varit en del av ens liv.

Och så får det vara. Så får det bli.

Om vi bara accepterar det som är, och det som aldrig kommer att bli, så kommer vi bli fri.

Fri från väntan. Fria att gå vidare.