Just den här bänken.

Sittandes mot just den här väggen.

En över 20 år gammal bänk-historia som ibland har gjort sig påmind, och kanske allra mest på senare tid. Kanske är det så att man delar en situation, en historia. Men därefter väntade olika saker beroende på vem i historien du var?

Kanske var du, eller ville vara den äventyrliga? (ett finare ord för promiskuös i detta sammanhang) (Tänk om denna öppenhet och transparens fanns back then!! Wow!)

Eller så kanske du var den som satt där ihopkrupen med luvan på, för att dölja tårarna för alla som passerade förbi? …Och kanske är det därför, du är den enda som tagit skada? Kanske är det därför du minns allting så mycket bättre? Kanske är det därför du reagerar så starkt idag? För att du ser hela cirkeln, och någon annan bara ser halva?

Ja det är märkligt och lustigt vilka tankar och känslor som bubblar upp mitt i allt och från ingenstans.. Det är liksom bara en bänk. På en läktare.

I mitt flöde på senare tid har det bubblat upp något för mig väldigt intressant.. Där män öppet pratar med sina flickvänner/fruar och frågar dom ”kommer du ihåg känslan från vårat bråk, för tre månader sedan?” Vilket för mig och även henne är ett enkelt svar.

-Ja självklart.

Sammanfattningsvis så kommer vi kvinnor ihåg känslan bråket bringade oss, men ingen säkerhet vi kommer ihåg vad själva bråket handlade om. Medans män oftast kommer ihåg vad bråket handlade om, och mer sällan kunna känna samma känsla bråket bringade för tre månader sedan..

Allting låter så logiskt (från kvinnornas sida såklart).. Men jag har trott hela mitt liv att män kunde, precis som oss, framkalla samma känslor ett tidigare bråk framkallat?

Nu har inte jag pratat med världens alla män.. Men jag skulle absolut vilja höra alla mäns tankar och synpunkter i detta ämne 🤣 Så intressant!

Men trots att hela läktaren var tom, och jag kunde ha valt att sitta vart som helst.. Så valde jag exakt den minst trevliga och positiva platsen.. och kanske för att den på något sätt kändes bekant eller trygg? Vad vet jag..

Jag hade planer på att somna tidigt ikväll. Min ex-man tyckte jag kunde åka till idrottshallen, och helt ärligt så suckade jag av trötthet i smyg. Men det var bara att daska till sig i ansiktet. Det här är ju någonting bra för tusan.

Jag blev så imponerad, lättsamt tävlingsinriktad och sådär skämtsam som bara jag kan vara, ensam där på läktaren, på bänken, mot min trygga vägg, när jag hejade, klappade händerna och skrek.. Jag tittade ned på mina fötter och skor.. Uggs och tjocksockar.. Undra hur tjocksocks-basket skulle se ut? Hade man blivit tvungen att bära hjälm då?

Det blev ett fint avslut på den här dagen.