Pappa såg mig, sa det tyst
som om han redan visste allt
Han sa: “Han blir din undergång
och du kan aldrig rädda nån”

Men jag var ung och ville tro
att kärlek kunde ändra spår
Så jag stod kvar när allt blev kallt
och tänkte: snart, om några år

Varje gång han drog sig bort
sa jag: det är bara nu

Varje gång jag tappade mig
sa jag: han hittar tillbaka till slut

Och jag väntade på den dagen
då jag skulle ringa hem
säga: “Pappa, du hade fel
han har blivit någon igen”

Han har sökt hjälp
han har vänt om
nu är vi inte där vi var
Men den dagen kom aldrig
hur jag än höll kvar

Det var aldrig blåmärken
bara ord som satte spår
Att bli mindre lite varje dag
och kalla det för våra år
Han kunde få mig tvivla
på allt som jag en gång var säker på
Och ändå höll jag fast vid bilden
av nån jag aldrig riktigt såg
Och hopp kan låta vackert
när man inte vill förstå
Att vissa människor blir räddade
bara om de själva vill gå

Och jag väntade på den dagen
då jag skulle ringa hem
säga: “Pappa, du hade fel
han har blivit någon igen”
Han har sökt hjälp
han har vänt om
nu är vi inte där vi var
Men den dagen kom aldrig
hur jag än höll kvar

Jag hade redan orden klara
jag kunde dem utantill
Jag såg framför mig hur du log
och sa att du hade fel
Men jag väntade på ett mirakel
som aldrig ville ske
Och det gör ont att inse
att kärlek inte räcker med
Jag väntade på den dagen
så många år gick förbi
För att få säga till min pappa
att det fanns ett vi
Men det blev aldrig så
inget slut som gjorde rätt
Och det sorgligaste av allt
är inte att du såg det först
Det är att du hade rätt

Den dagen kom aldrig

Och jag väntade på den dagen
då jag skulle ringa hem
säga: “Pappa, du hade fel
han har blivit någon igen”
Och jag väntade på den dagen
då jag skulle ringa hem
säga: “Pappa, du hade fel
han har blivit någon igen”