Vi har aldrig hunnit starta någonting, så är jag redan på flykt. 
Nyfikenhet, en vilja, en frestelse, en längtan.
Ett ibland sökande efter en större trygghet och någonting meningsfullt.
Kanske faller jag för en stund. 


Jag hoppas att den här gången inte blir någon tillfällighet. 
Jag hoppas att den här gången kommer bli annorlunda. 
Jag hoppas att jag kommer känna mig tillräckligt helad den här gången. 


Min rädsla kan ibland vara min fiende, och kanske hade vi blivit något storartat. 
Men jag har redan börjat springa, och där vid horisonten står du kvar frågandes.


Vi hann aldrig påbörja någonting. 


Men plötsligt känns mitt fall ned till isoleringen tryggare än någonting annat. 


Jag hatar känslan av kognitiv dissonans. 
Allt är så mycket lättare sagt än gjort. 


Allt är så motsägelsefullt. 
Ska man svika sitt förnuft eller sina egna känslor?
För att inte glömma de människor man möter längs vägen?


Jag behöver tid för mig själv