Han ringde och var lite lättsamt berusad.. Han sa och frågade helt ärligt och rakt: ”Jag är snart påväg hem och jag ville bara fråga om vi ska sova med varandra ikväll?” Mitt svar var så enkelt. Men ändå så invecklat. Jag började med att säga ”Nej men det tror jag inte”, och därefter blev…

– ”Va?” Det finns en genuin glädje idag.. Men jag är för rädd för att våga uttala mig om någonting. Som om jag redan vet för mycket.. Hur lätt saker bara kan slitas ifrån en..

Pappa såg mig, sa det tystsom om han redan visste alltHan sa: “Han blir din undergångoch du kan aldrig rädda nån” Men jag var ung och ville troatt kärlek kunde ändra spårSå jag stod kvar när allt blev kalltoch tänkte: snart, om några år Varje gång han drog sig bortsa jag: det är bara nu…

”Humble enough to know I’m replaceable, but confident enough to know that I have the most genuine soul”

Jag kan inte ha varit äldre än 16-17 år, och när jag tänker efter.. Hur fan fick jag sitta och drinka på krogen? Eller hade jag just fyllt 18? Minnet sviker mig. Men det var sommar och mitt på blanka dagen, jag och en två år äldre tjejkompis sitter hela dagen på den soliga uteserveringen…